Mitt första intryck av Råängen, en blöt och mulen eftermiddag i början av hösten, var ett stycke åkerjord lagd i träda innan vinterns påtvingade stillhet. Namnet^{1Namnet Råängen uppstod först som en titel på Domkyrkans projekt på Brunnshögområdet. Efter hand har det alltmer kommit att bli namnet för det geografiska området, själva platsen. Den glidning som finns i texten speglar alltså en förändring som skett under arbetets gång. I namnet Råängen förenas platsen och idéerna.} är taget från en ängsmark i närheten och förenar två skenbart motsatta tankar: rå, oförmedlad natur och något mildare och nästan romantiskt. Ordet ”äng” efterlämnar ett poetiskt spår. Detta spår återfinns nu i en landficka som har fått namnet Hage, fastän den just denna dag bara var utstakad med några glest utplacerade pinnar.

Skåne är ett landskap med odramatisk topografi men särdeles bördig jord. Malmö är centralorten medan Lund, med sitt historiska universitet och sin aktningsvärda domkyrka i stålgrå sandsten ovanpå en urgammal krypta, förankrar området i forntiden. Som en föraning om en mycket annorlunda framtid ligger Brunnshög, ett utvecklingsområde omfattande 450 hektar nordost om staden. Det är en satsning som leds av Lunds kommun och inbegriper en rad samarbetsparter, bland dem kanske något överraskande domkyrkorådet. Av de 150 hektar mark på Brunnshög som nu är i kyrkans ägo har tio öronmärkts för nybyggnad och kyrkan har bestämt sig för att spela en aktiv roll. Rådet är i högsta grad medvetet om det ansvar man påtagit sig när man rör sig i en så ovanlig riktning. Från första början har man velat vara en visionär, rentav originell, byggherre. Domkyrkorådet är därför angeläget om att motivera alla sina strävanden och de faktiska resultaten.

Hage är avsett som ett första steg, och kan luta sig emot en rik flora av historiska tolkningar om vad gemensamma utomhusutrymmen eller allmänningar betyder för en (visserligen löst definierad) urban kontext. Fastän inte större än en väl tilltagen fruktträdgård – varje sida mäter omkring 40 meter, ungefär som traktens typiska bondgårdar –
ligger Hage alldeles i mitten av den kommande stadsdelen och är alltså både ett oskrivet blad och en gestaltning som utvecklas. Alla funktionella och estetiska beslut ska genomsyras av de grundläggande värden och ambitiösa mål som kyrkan vill förverkliga inom sitt nya utvidgade verksamhetsområde. Rollen som markägare förpliktigar, i enlighet med kyrkans övertygelse, och att sätta obebyggd mark åt sidan för det allmänna bästa är i allt väsentligt en moralisk avsiktsförklaring. Det handlar om både hållbarhet och socialt ansvarstagande. Som fysisk verklighet kommer Hage att fungera som ankare, eller rentav måttstock, för den fortsatta planeringen. I detta skede framstår Hage som ett enskilt fragment, en muromgärdad trädgård som kan verka lösryckt från staden. Den ligger ganska långt utanför stadsgränsen och tillräckligt avskilt för att verka vara en form av miljömässig funktionsstörning, ett oförutsett moment i en planerad ordning. Kan man, å andra sidan, se detta som Råängens potentiella hjärta, för tillfället bara en markering av den stadsdel som ska komma? Allt är möjligt.

Jag tilltalas av idén om en liten bortkommen trädgård med ett obestämt förflutet. Marken kan suga upp alla möjliga komplexiteter och återklanger men ändå avge en doft av nya möjligheter. Jag talade med Geir Brendeland från Brendeland & Kristoffersen, den norska arkitektbyrå som av domkyrkan fått uppdraget att utforma detta landskapsfragment, och vi diskuterade paralleller. Min egen rundresa bland liknande idéer har fört mig runt halva jorden tillbaka till Skandinavien.

Jag började med att fundera över begreppet ”maidan” och spåra dess rötter tillbaka till islam och det nomadiska Persien. I Isfahan under 1600-talet kunde marknader dyka upp och försvinna som sedvänjan bjöd, och när de utrymdes gav de plats åt processioner, religiösa högtider eller rentav idrottstävlingar. En sådan obestämd öppen plats mitt i hjärtat av en storstad var (och är) på samma gång ett tomrum och ett värdefullt mellanrum, ett intensivt utnyttjat rum som avleder och omvandlar urban täthet. Maidan var en öppen plats, aldrig planerad som
ett omgärdat torg. I sin tankeväckande essä ”Neither Wilderness nor Home” (Varken vildmark eller hem)^{2Anuradha Mathur, ”Neither Wilderness nor Home: The Indian Maidan” i James Corner (red.), Recovering Landscapes: Essays in Contemporary Landscape Theory. Princeton University Press, 1999.} förknippar Anuradha Mathur maidan med det engelska begreppet commons (ungefär motsvarande svenskans ”allmänning”). Båda tillhandahåller en miljö ”för vilken sedvanerätten föreskriver särskilda former av samhällelig respekt”, för att citera Ivan Illich. Sådana platser erbjuder ”individuell frihet och kollektivt engagemang” som inga andra i staden.

I ”Brittiska” Indien har maidan visat sig vara en långlivad urban form, trots att den till omfattning och syfte i det tysta förvandlades till spelplats för kejserlig och kolonial pompa. Orsaken till dess överlevnad är att den under senare perioder också kunnat avlasta hopplöst överbefolkade och förorenade städer, åtminstone i viss mån. Kritikern och stadsplaneraren Gordon Cullen anmärkte, i en artikel i The Architectural Review 1971, hur Maidan i Calcutta fungerat som universellt ”fönster” i den massiva och redan exploderande staden genom att ”slå upp ett hål och låta människor andas med såväl själen som lungorna”. Det är en livfull liknelse.

Området Råängen ligger nära två viktiga nya brännpunkter i den nya stad som håller på att breda ut sig utanför Lunds historiska gränser. Båda är universitetets senaste utposter, båda är i världsklass. Max IV-laboratoriet, ett centrum för materialforskning, har redan tagits i bruk, medan den mångdisciplinära forskningsanläggningen ESS (European Spallation Source) beräknas kunna öppna i mitten av detta årtionde. För tillfället skiljer gräsbevuxna spårvagnsspår båda dessa utomordentligt avancerade vetenskapliga mötesplatser från det ganska intetsägande skånska jordbrukslandskapet bakom dem, där endast en spridd handfull lador och bondgårdar påminner om fortsatt odling. I närheten vittnar en vikingatida gravhög, enligt uppgift utgrävd först nyligen, om rutter och ritualer, men dess precisa betydelse har knappast någon direkt inverkan på dagens utveckling. I rent praktiska termer är jordbruksmarken i området ovanligt bördig, och när jorden en gång fraktats bort är det av största vikt att den används på bästa möjliga sätt. Denna process tillför i sig mening till området, ett slags materiell förankring i den specifika platsen.

Hage är ett område omgärdat från tre håll med 2,4 meter höga väggar byggda av återanvända gamla tegelstenar. Den fjärde sidan har lämnats öppen och täcks av en baldakin, medvetet utformad som en ram genom vilken det öppna landskapet kan visa sig från sin bästa sida. Marken innanför väggarna kommer att planteras mer som en fruktträdgård än som en park, med träd som tillför vertikala linjer till det bakomliggande horisontella landskapet. Gångytorna är grus snarare än gräs (en blinkning till den franska inhägnade kloster- eller stadsträdgården). De höga väggarna är inte byggda i försvarssyfte, och de skyddar inte heller det utsatta. Under ingångsporten, en öppen dörr till en gemensam plats, står ett storslaget bord, omkring sju meter långt, avsett att symbolisera kyrkans samhörighet med den bredare och mer mångfaldiga menighet som befolkningen i Brunnshög småningom kommer att utgöra.

Den gemensamma muromgärdade trädgården kan påminna om den historiska traditionen med begijnhoven i de katolska Nederländerna. Dessa var tillflyktsorter för äldre och sjuka som föregick de nutida sjukhemmen, miljöer där palliativ vård och utomhusområden är intimt sammanlänkade. I Skandinavien väcker allmänningar inom bostadsområden dessutom alltid kvardröjande minnen av byalag eller fornnordiska ting (ett ord som motsvarar tyskans Ding). Under tidig medeltid brukade man välja sin kung på en tingsplats i det fria, och spår denna sed levde vidare i byarnas allmänningar, avsedda för stormöten eller rentav rättsprocesser på mycket lokal nivå. Den hävdvunna demokratiska klangen i ordet ”ting” står i diametral kontrast till ”maidan” med dess undanglidande syfte och omfattning. I Sverige förekom samlingsplatser under bar himmel, där sedvanerätten tidigare utövats och där i nyare tid stadgor antagits. Det finns otaliga fysiska spår efter dem i form av stenrösen och andra märken i landskapet. Detta nordiska demokratiska forum för lokalt beslutsfattande har djupa rötter och har i vissa former överlevt fram till idag, exempelvis i förfaranden för att fördela utdikat land i västra Finlands kustområden eller för att slita tvister om förlorad åkermark i samband med nordnorska vägbyggen. Det har till och med överlevt på Orkneyöarna.^{3https://doi.org/10.1080/2325548X.2019.1650562.}

Från början av 1700-talet försökte församlingskyrkorna i London, vars kryptor hunnit bli fulla till bristningsgränsen, skaffa sig begravningsplatser utanför stadsgränsen. Dessa blev i sin tur så överfulla at de tvingades stänga framemot mitten av 1800-talet. Några årtionden senare kom sådana negligerade fickor av otuktad natur, insprängda i en hopplöst överbefolkad stadskärna, att omvandlas av viktorianska reformivrare och visionära kommunpolitiker till det en av aktivisterna, Octavia Hill, kallade ”utomhusvardagsrum”. De omskapades med viss uppfinningsrikedom kring fullvuxna träd (ofta de för London typiska platanerna) och försågs här och där med vindlande gångar och parkbänkar. Endast en handfull sarkofager och gravvårdar lämnades kvar som påminnelser om den tidigare funktionen. Dessa nya grönområden blev, och har förblivit, uppskattade andningshål i en klaustrofobisk urban miljö. De är fortfarande kyrkornas juridiska egendom men underhålls av loka myndigheter och övervakas pietetsfullt av lokala frivilliggrupper.

Som av en händelse har Coram’s Fields, en ”stadshage” i just ett sådant område av London, blivit en av inspirationskällorna till Hage. Den ligger på platsen för Dr. Thomas Coram’s Foundling Hospital, byggt i början av 1700-talet och rivet 200 år senare. Det var ett stort sjukhus som tog hand om hemlösa hittebarn och föräldralösa, men det generösa läget frestade till nya byggprojekt och till slut flyttades institutionen. Det utdragna fallet kring hittebarnssjukhusets tomt, som behandlades ända uppe i parlamentet, bidrog till en mer slagkraftig stadsplaneringspolitik i hela Storbritannien och utmanade det sedan länge etablerade synsättet att ersättningsbyggnader alltid bör uppföras på samma plats som den tidigare bebyggelsen. Just här skulle emellertid ingenting nytt komma att byggas. 1936 stod det klart att stadens invånare vunnit ett stycke offentlig ängsmark på nästan tre hektar. Den anförtroddes för all framtid åt en stiftelse för välgörande ändamål och är nu till för alla, även om vuxna endast äger tillträde om de är i sällskap av barn. Denna förtjusande omkastning av normerna gör Coram’s Fields till en minnesvärd påminnelse om det sociala ansvarstagandet hos mellankrigstidens Londonpolitiker, som följde i sina viktorianska föregångares spår. Samtidigt förblir Coram’s Fields ett unikt exempel på hur en gemensam öppen plats kan återuppstå och slå in en kil i den allt uppslukande urbana verkligheten. Geir Brendeland kunde inte ha hittat en modell i bättre samklang med det uppdrag hans kontor fått i Lund.

Lunds domkyrka ligger insvept i grönska, med lummiga träd fulla av skränande fågelsvärmar. Ute på Brunnshög är fåglarna färre och det syns inte många träd. Denna dag kunde jag på avstånd iaktta en hares öron som stack upp ovanför gräset. Så ser platsen ännu ut. Här är jorden det ensamt dominerande elementet. Den skänker sin värdegrund till allt som växer ur den: sitt minne, sina lager, sitt djup.

Väggarna i Hage signalerar och stakar ut projektets offentliga natur. Platsen är avsedd att bli en resurs som kan användas av den lokala samfälligheten och dessa människor måste därför kunna sätta sin prägel på den. Domkyrkorådet är en beställare av mycket ovanligt slag och har föresatt sig att noga lyssna till önskemålen hos dem som kommer att bo här. Avsikten är att varje fas i utvecklingen ska erbjuda ledtrådar till och fingervisningar om det som följer härnäst. Christian Norberg-Schultz, den framlidne norska arkitekturhistorikern och -kritikern, skrev mycket om begreppet plats och menade att det innehöll en insida och en utsida, ”ett större sammanhang” än bara sitt eget. Han jämförde perceptuella och existentiella rum och framkastade att de senare fungerar som ”referensram för förbigående iakttagelser som förvandlar dem till erfarenheter”^{4Christian Norberg-Schultz, Meaning in Western Architecture. Studio Vista, 1975.} Vore det långsökt att tänka sig att Hage kommer att bli just ett ting – en plats, en domän, där människor kan samlas under bar himmel för att dryfta olika behov och krav som rör deras närområde?

Spår och minnen av hur en plats tidigare har använts kan skapa förbindelser till andra vanor, andra erfarenheter, andra modeller. Som Norberg-Schultz formulerar det: ”Begrepp som karaktär och rumsliga strukturer förenas i samlingsbegreppet genius loci.”^5Ibid. Detta leder oss vidare till förutbestämda betydelser och kulturella symboler. I Råängen finner vi emellertid, förutom väggarna i Hage, inga uttryckliga skyltar, inga igenkänningstecken ute i landskapet. Innanför dessa väggar håller en version av en trädgård på att uppstå, en omläsning av byallmänningen eller mötesplatsen, en plats för gemensamma nöjen – och framför allt en trygg plats för en ny och växande stadsdels sociala och politiska utveckling. Sådant medför att riktigt stora förhoppningar redan knyts till den första permanenta beståndsdelen i Råängens nya miljö. Där Jonatan Habib Engqvist resonerar om resan mellan det symboliska till verkligheten, såsom den gestaltas i Nathan Coleys skulptur för Råängen,^{6Nathan Coley, And We Are Everywhere. Råängen, Lund, 2018.} finner jag mig själv tvärtom i färd med att fundera över den överhängande fysiska verklighet som Hage utstrålar: en oerhörd laddning, en mängd kraftfulla symboler att uppfatta eller greppa tag i, vilket man nu föredrar.