Konstnärer bidrar med ett viktigt arbete för vår upplevelse av städer. Med allt från fristående konstverk till efemära eller socialt engagerande projekt som involverar mängder av människor skapar dessa projekt möjligheter för allmänheten att se på livet från ett nytt perspektiv: att beakta sin ställning i världen eller att föreställa sig andra sätt att tänka och agera.

Att engagera konstnärer i stadsutveckling ger nya omständigheter och utmaningar: Vem är publiken? Vad är konstnärens roll i detta nya outforskade område? Till ”Intervene/Shift/Compel” bjöd vi in fem konstnärer och curatorer för att diskutera dessa frågor, som började nära ämnet och fortsatte in i en bredare diskussion om konstnärens roll i livet på tjugohundratalet.

Den mest pressande frågan, den som alla talare ställde, var den som gäller beslutsprocessen i stadsutvecklingsprogram. Vem tar de viktiga besluten och varför? Vems röster hörs och vems utesluts? Hur mycket av detta har med maktfördelningens balans eller obalans att göra?

Konstnärers värdefulla roller belystes, roller som agitatorer, möjliggörare och outsiders i arbetet med socialt engagerande projekt med boende i lokala utvecklingsprojekt. Deras förmåga att kliva utanför en given situation och presentera alternativa synvinklar, verkligheter och möjligheter sågs som särskilt berikande. Två av konstnärerna presenterade projekt där deras roll framför allt var att skapa en kommunikationsväg mellan boende och andra aktörer (planerare, utvecklare, lokala myndigheter, byråer), medan en annan placerade sitt arbete som ett skulpturellt svar på sammanhanget, vilket möjliggjorde en kritisk dialog med publiken.

Kunskap om de boendes livserfarenhet ansågs av många enormt viktig. Planerare och stadsutvecklare saknar generellt sett tid för att utforska denna typ av röster eller erfarenheter; erfarenhet som i utvecklingssammanhang bör tas till vara på och värnas om.

I diskussionen om Råängen ifrågasatte personer i publiken och några av talarna ifall kyrkans värderingar var förenliga med samtida planeringsprocesser och utvecklarnas ekonomiska vinst.

De system inom utveckling, ledning, kommunikation och design som finns idag är fortfarande inte jämställda. Publik och talare ifrågasatte hur kyrkan planerar att hantera dessa frågor i sina processer och få in fler röster i samtalet.

Moderatorn tog upp ämnet om dokumentation och arkivering. Hur kan vi utveckla ett arkiv för dessa typer av projekt? Till skillnad från gallerivärlden och dess etablerade katalogsystem, recensioner, online-arkiv och institutionella minne så handlar uppdragsprogram inom konst ofta om begränsade, oplanerade arkiv och plattformar för kritisk debatt. Med detta i beaktning är det extra viktigt att skapa ett offentligt tillgängligt arkiv för Råängenprogrammet. Samarbetet med Skissernas Museum kommer att vara till stor hjälp i denna satsning, tillsammans med det offentliga programmet, filmer, textuppdrag och vår digitala närvaro.

För mig var detta seminarium en möjlighet att lära mig mer om ”And We Are Everywhere”, skulpturen jag skapade för Råängen. Nu åtta månader efter att den installerades i juni 2018 känns det fint att få besöka verket igen och reflektera över vad det har åstadkommit.

När jag först träffade Domkyrkans representanter (Lena Sjöstrand och Mats Persson) för att diskutera uppdraget pratade vi om kyrkans värderingar och hur vi kan uttrycka dessa i Råängens konst- och arkitekturprogram och slutligen i den nya stadsdelen. Det fascinerade mig.

Jag skrev en lång lista tillvägagångssätt som t.ex. att:
Bygga en ny domkyrka
Tänka på gudar
Skapa falskhet
Strunta i sammanhang
Undvika offentlig skulptur
Föreslå något som aldrig bör skapas

Genom denna process kom jag fram till ett antal nyckelord att arbeta med:
Värdesystem
Tilltro
Ägande
Rädsla
Tro
Tid
Skönhet
Engagemang
Strävan

Mitt förslag är en skulptur som är en replika av en provisorisk kyrka som fanns i flyktinglägren nära Calais, innan de jämnades med marken. Verket har ett inofficiellt språk som är naturligt flyktigt, men samtidigt skapat med stor omsorg och avsikt. Det får en att fråga: Vem har skapat detta? Varför är det här? Får det lov att vara här? Är det en kyrka?

Skulpturen ”And We Are Everywhere” relaterar till bibliska berättelser om flykt, frälsningssökande och tak över huvudet. Verket är ödmjukt, jordnära, skapat av hittade material. Det är en påminnelse om att det finns tro, även i de mest allvarliga och desperata lägen, och att vissa symboler kan föra oss bortom vår vardagliga verklighet.

När jag ser på det nu så undrar jag hur mottagandet hade varit om min skulptur istället hade varit en replika av en moské. Skulle den ha fått stå kvar? Skulle det blivit mer omtvistat?

Jag är en bildkonstnär, vars konstnärliga material består av ren tid kombinerad med en metod för lyssnande kartläggning. Min egentliga ateljé är min ryggsäck. I min praktik översätter jag konstnärens klassiska roll till en transitorisk figur, som korsar de gränser mellan människor, professioner, myndigheter och sökfält, som präglar dagens samhälle och offentlighet.

I de stadsutvecklingsprojekt som jag arbetar med intresserar jag mig för att skapa en dialog med invånare, arkitekter, kommuner och utvecklare för att bygga plattformar för utopiskt tänkande och demokratiskt deltagande.

Det är svårt att få en publik där det inte ännu bor någon. Så var fallet med ett projekt jag jobbade på i Roskilde och som jag förstår är det likadant med Råängen. I det projektet (som heter ”Trekroner Art Plan”) kom jag in i planeringen och försökte skriva ’sagan om staden som ännu inte fanns’. Med hjälp av workshops, seminarier, utställningar och tillfälliga konstverk gjorde jag det möjligt för de nyinflyttade att få kontakt med varandra och utveckla planeringsförslaget för området. De blev del av ett designteam som skapade ett ’grannskapsnav’ för musik, BMX-aktiviteter, promenader och fester. Grannskapsnavets plats blev sedan ett grön- och naturområde.

Mitt projekt ”Park Lek” i Sundbyberg var snarare en resa än ett planerat projekt. Jag höll på med arbetet i över fyra år då jag tog fram ett program som gav boende och kommunanställda chansen att kommunicera med varandra. Till skillnad från stadsplanerare, arkitekter och stadsutvecklare har ju boende kunskap och erfarenheten av en plats. Detta bör en inte underskatta. De grupper som jag träffade önskade sig framför allt inträdesfria offentliga rum och större grönområden. Resultatet blev en radikal omprövning av stadsplanerarnas huvudplan; de boendes synpunkter beaktades och fler grönområden skapades.

Gällande Råängen har jag ett antal frågor: Hur kommer kyrkans kristna värderingar skapa en drivkraft för att utforska det urbant imaginära? Hur kommer detta översättas i verkligheten? Vem tar viktiga beslut gällande detaljplanering, markuppköp, skala och typer av byggen? Vad blir drivkraften för dessa val – ekonomisk vinst och effektivitet? Är våra samtida planeringsprocesser i enlighet med kyrkans värderingar och Råängens utopiska processer? Hur möter kristendomen Skånes växande främlingsfientlighet? Och till sist, i vilken utsträckning bidrar vi (konstnärer) till att markvärdena i Brunnshög stiger och därmed blir delaktiga i en vinstdrivande satsning?

Jag är koreograf och konstnär med bas i Malmö. Jag utför projekt och forskning inom kollektiva beslutsprocesser och beteenden i offentligheten. Jag är intresserad av rörelse som ett språk med icke-berättande handling.

Jag har utvecklat ett projekt tillsammans med konstnären Heather Barnett (Storbritannien), ”Slime Mould/Spatial Negotiations”, som betraktar staden bortom människan. Genom att se ’slime mould’ – en encellig organism – som en självorganiserande enhet frågade vi: finns det sätt att skapa beslutsmekanismer för icke-mänskliga väsen?

För tillfället jobbar jag med ett projekt tillsammans med barn och stadsarkitekter i Malmö som undersöker hur vi kan skapa ett jämlikt system där våra fysiska kroppar kan relatera till varandra i offentligheten. Vi är särskilt intresserade av barnens roll i detta. Med hjälp av workshops, samtal, ritningar och rörelse ser vi på hur barn kanaliserar sina önskemål in i planeringen. Vi håller på att utveckla ett system som kartlägger barnens favoritplatser på väg till skolan, samt vad som får dem att känna trygghet eller spänning i vissa områden, var de känner starkast koppling till naturen, eller störst frihet.

Vad är vi rädda för? Det är viktigt att påminna oss själva om vår fysiska relation till det offentliga rummet, något som ofta verkar glömmas bort i gestaltningen av nya stadsdelar.

Som verksamhetsledare för Art on the Underground i en stad på åtta miljoner (London), vill jag från ett brett spektrum av inkluderande perspektiv hitta sätt att reflektera och engagera människor i den verklighetens sociala frågeställningar. Under 2018 tog vi fram ett årslångt program med tillfälliga uppdrag av kvinnliga brittiska konstnärer (alla över 30 år). Detta projekt belyser problematiken kring hur enormt underrepresenterade kvinnor är i stadens offentliga rum för konst.

Platserna i våra städer är inte neutrala. Det finns många dolda nivåer av kontrollsystem. Jag vill utmana dessa osynliga, dominanta maktstrukturer. Med hjälp av konstnärer som bland andra Heather Philipson och Linder har vi utvecklat en offentlig dialog kring rasism, utradering, institutionell likgiltighet och censur genom passivitet.

Mångfaldsfrågor är högst närvarande i Domkyrkans utvecklingsprocesser av Råängen. Hur kan kyrkan försäkra att den skapar möjligheter för underrepresenterade grupper och röster? Hur kan den tillföra inkludering i det offentliga rummet som annars avfärdas av befintliga ramar?

För tillfället är Råängen motsatsen till det väldigt urbana programmet Art on the Underground, men samma frågor gäller: behovet att ställa frågor, att stimulera debatt, att inte upprätthålla nuvarande förhållanden.

Jag är intresserad av demokratisk delaktighet och mötet mellan kulturpolitik, stadsplanering, konst och arkitektur. När jag påbörjar ett projekt frågar jag alltid vad vi vill sätta igång och så tittar jag på kontext, process, deltagande och ifrågasättande. Jag arbetar med de boende – de kan bäst berätta ’var jag är’.

Mitt projekt ”Neighbours & Citizens” i Gävle 2016 startade en diskussion bland de boende om ’grannens’ roll, stadens framtida utveckling och vikten av mötesplatser där samhällen kan föras samman.

Till en början hade de boende en mycket konfronterande attityd till samtidskonst, de var djupt misstänksamma om vad jag gjorde där. De var däremot väldigt intresserade av idrott – en ny arena höll på att byggas i närheten – så jag valde att ta in detta i bygge i konstprojektet.

Jag föreslog mötesplatser där grannar kunde samlas, bland annat en äppelträdgård som barnen från tre lokala skolor skulle ta hand om; en stor sandgrop som kunde förvandlas till en tillfällig beachvolleybollplan under sommarmånaderna.