Anmäl er till vårt nyhetsbrev för information om våra aktiviteter.

Ingenting blir någonsin färdigt: artikel fyra

Only Time Will Tell

Här följer de projekt Lisa Rosendahl presenterade.

Alan Sonfist

Alan Sonfist, ‘Time Landscape’, New York, 1978.

Alan Sonfists verk ”Time Landscape” i New York är ett exempel på hur modern konst har gått mot en mer processbaserad, hållbar praktik. Idén lanserades 1965 men det dröjde ända till 1978 innan idén blev till verklighet. Projektet hade som mål att återskapa en pre-kolonial skog på en tomt i Greenwich Village. Sonfist  letade sig fram bland historiska dokument för att hitta beskrivningar av hur det såg ut här innan de europeiska nybyggarna bosatte sig på Manhattan under tidigt 1600-tal. Han gjorde sitt yttersta för att återskapa platsen och använde enbart växter och träd som växte här innan kolonisationen.

Skogen skulle fungera som en minnesplats, en plats där två vitt skilda versioner av timlighet ställdes mot varandra – den urbana mot den naturliga. Trots att Sonfist ville att det skulle vara historiskt korrekt var projektet aldrig menat att bli en isolerad tidskapsel; han välkomnade det faktum att djur och vindar under tidens gång skulle föra med sig ny växtlighet och nya arter in i den skapade skogen.

Henrik Håkansson

Henrik Håkansson, ”Reserve (001)”, 2009–2012–nu, Wanås Konst.

Ett liknande intiativ togs av Henrik Håkansson när han skapade ”Reserve (001)” på Wanås. Där ett 2500 kvadratmeter stort område har hägnats in och under all överskådlig framtid ska platsen stå helt orörd. Marken är helt avspärrad och inga människor kan ta sig in eller ut (detta gäller även konstnären själv samt personalen på Wanås). Området har också gjorts otillgänglig för större djur som vildsvin och rådjur. Till skillnad från Sonfists projekt är Håkansson tanke inte att försöka återskapa ett historiskt landskap utan att skapa en autonom zon mitt i skulpturparken. Här ska allt få växa och utvecklas enligt de förutsättningar som finns i skogen och vara helt ostört och orört av någon annan.

Båda projekten balanserar mellan det autentiska och det konstgjorda. Sonfists ’skog’ är skapad av människohänder och därmed per definition konstgjord. Man kan hävda samma sak om Håkansson ’reservat’, vars ditsatta stängsel ser till att hålla ute djur som annars skulle påverkat området på allehanda sätt. Samtidigt lyckas båda verken skapa en kontrast till de mänskliga skeenden som existerar precis utanför. På det sättet tvingas vi reflektera över vad som KUNDE HA VARIT om vi nu inte funnits här.

Amy Balkin

Amy Balkin, ”This is the Public Domain”, 2003–nu, Tehacapi desert, California.

Ett annat projekt som kittlar tanken på vad som faktiskt är möjligt är Amy Balkins ”This is the public domain”. Balkins projekt går ut på att skapa en permanent, internationell allmänning som är öppen för alla. Konstnären köpte marken 2003 och har sedan dess försökt hitta ett lagligt sätt att lämna över sin äganderätt till den globala befolkningen. Hon har fortfarande inte lyckats hitta en lösning. Tanken svindlar när man tänker på vilka konsekvenser det här skulle kunna få om de lyckas. Vi kan knappt föreställa oss vilka effekter det skulle kunna få på olika juridiska konstruktioner som medborgarskap, vem som får bruka jorden och bosätta sig där om nu alla jordens invånare äger den här biten mark mitt ute i den kaliforniska öknen.

Om vi ska återvända till diskussionen om hur den moderna tidsuppfattningen har påverkat hur vi lever våra liv skulle jag vilja visa er två projekt. Båda har tagit sig an frågan om försörjning i relation till ekonomisk, social och miljömässigt hållbart tänkande.

Fritz Haeg

Ett av husen på Salmon Creek Farm, Mendocino county, Kalifornien, 1971–2014–nu.

Salmon Creek Farm startade som ett kollektiv av ett gäng ungdomar 1971. Initiativet, som inte på något sätt tänktes på som en installation, växte fram ur de dåvarande studentprotesterna och ett missnöje med samhället i stort och i synnerhet konsumtionssamhället som hade tagit över och genomsyrade alla delar av livet. Gruppen lärde sig att bygga sina egna hus, odla sin egen mat och lära sig att överleva på det som man kunde producera själv. Under ett par decennium fungerade kollektivet men gradvis började folk överge stället och det började bli alltmer förfallet. 2014 köpte konstnären Fritz Haeg marken och började driva bondgården som ett långsiktigt konstprojekt. Han beskrev det som ”en slags kollektiv/bondgård/hemman/fristad/skol-hybrid”. Bondgården fungerar fortfarande som en plats där man ges möjlighet att ta ett steg tillbaka från det stressade livet i storstaden, men istället för permanent bosatta har man valt att låta en större grupp människor få tillgång till platsen. Den här gruppen av återkommande besökare består av allt från aktivister, snickare, kockar, dansare, filmskapare, lantbrukare och födosamlare.

Det är inte ett konstprojekt som är öppet för allmänheten men deltagare som vill bidra och hjälpa till är välkomna. Haeg beskriver det som ”ett fritt utbyte där vi tar det vi behöver och ger vad vi kan. (…) Varje person måste fråga sig själv hur deras kunskaper och intressen motsvarar de behov och tillgångar som finns på gården. Vi försöker anpassa oss efter markerna, ta hand om oss själva och varandra, ge lite mer än vad vi tar och att lämna saker i bättre skick än vi hittade dem.”

Att återanvända en byggd struktur och en livstil och sedan smälta samman det med nutida tankar på gemenskap och hållbarhet gör Salmon Creek Farm till ett exempel på hur man kan utöva och skapa kultur på ett mer integrerat sätt. Vanligtvis inom konstvärlden kan vi se en uppdelning mellan konsten och livet, mellan den privata kreativa processen och den offentliga konsumtionen av resultatet.

Fernando Garcia Dory

Fernando Garcia Dory, ”Shepherd's School”, Kantabriska bergen, Spanien, 2004.

Ett annat projekt som kan kopplas till de här tankegångarna är Fernando Garcia Dorys ”Shepherd’s School” (herdeskolan) som startade uppe bland bergen i nordvästra Spanien. Konstnären fick höra talas om att fåraherdarna fick det allt svårare att utöva sitt yrke eftersom bergen omvandlades till nationalparker och inriktades alltmer på turism. Det här skedde samtidigt som han kom i kontakt med allt fler unga, arbetslösa människor som ville lämna storstäderna och hitta alternativa sätt att leva och livnära sig på. Som ett sätt att underminera det oerhört kortsiktiga tänkandet av i dag verkar projektet på två plan: Dels att uppmärksamma och stärka fåraherdarnas sätt att leva och försörja sig, ett yrke som har funnits i över 6000 år, dels att utbilda en yngre, urban generation som inte kan få jobb och visa dem ett sätt att bli självförsörjande och leva av jorden ger.

Från juni till november lever och arbetar studenterna med herdarna. Tillsammans driver de får, getter och kor och gör ost av mjölken som djuren producerar. Till dags datum har över 100 studenter slutfört utbildningen. Om någon av dem vill fortsätta finns det hundratals övergivna små stenhus som de har möjlighet att utan kostnad ta över och flytta in i. Projektet har bidragit till att höja standarden för fåraherdarna, man har kunnat renovera stenhus och byggt ysterier samt introducerat nya verktyg och tekniska hjälpmedel.

Frits och Fernandos projekt är båda två exempel på hur konstnärer kan närma sig kulturhistoriapå ett sätt som skiljer sig från hur historikerna. Istället för att behålla en neutral och distanserad position och fokusera på att bevara det existerande har de här konstnärerna valt att föra in det förflutna i nutiden. På så sätt synliggörs historiens agens i byggandet av framtiden.

En fråga man kanske ställer sig när man hör talas om detta är förstås ”men är det här verkligen konst?”. Och trots att det är en giltig fråga tror jag att svaret snarare blir att vi bör se att konstnärer använder verktyg, praktiker, tillgångar och sätt att tänka för att skapa situationer och sätt att leva som annars inte skulle getts någon plats. Att kalla det ”konst” är ett sätt att synliggöra och möjliggöra det här utbytet av resurser och uppmärksamhet.

Alexandra Pirici

Alexandra Pirici, ”Monument to Work”, Stockholm, 2015.

Ett helt annorlunda konstverk men som ändå lyckas väcka och föra in det förflutna i nutiden samtidigt som man placerar mänskligheten i centrum är Alexandra Piricis ”Monument to Work” som jag curerade för Statens konstråd 2015. Statens konstråd ansvarar bland annat för inköp och beställningar av offentlig konst. Det här konstverket var det första perfomativa konstverk som Statens konstråd köpte, och det kommer kunna reaktiveras så länge Svenska staten existerar och har kvar sin konstsamling.

Medan jag gjorde efterforskningar kring Sveriges industriella historia slogs jag av bristen på mänskligt perspektiv och representation på industrimuseum och kulturarvsplatser. Deras primära fokus låg på bevarandet av byggnader och produkter som var tidstypiska. Jag hade precis börjat mitt jobb som curator på Statens konstråd och ville passa på att lära mig mer om hur man i form av offentlig konst kan bevara minnet av den enorma samhällsförändringen som skedde i Sverige när vi gick från att vara ett industriellt samhälle till att bli ett post-industriellt sådant.

Valet av konstnären Alexandra Pirici resulterade i det perfomativa konstverket ”Monument to Work” som har visats i Göteborg och Stockholm. Pirici intervjuade anställda och före detta anställda på SKF Kullager. Hon bad dem visa alla kroppsrörelser som de kunde komma ihåg att de utförde under arbetstid. Eftersom de flesta utfört mycket repetitiva rörelser vid ett löpande band blev det inte särskilt stor variation. Hon spelade in kroppsrörelserna som utförts sedan 1950 och det slutgiltiga verket innehåller en koreograferad variant som långsamt rör sig fram och tillbaka mellan kollektiv och enskild rörelse. Eftersom verket inte är kopplat till en speciell plats utan kan visas var som helst blir konstverket självt ett exempel på övergången från det förflutnas fysiska produktion till det mer immateriella, performativa och affektiva arbete som kännetecknar vår samtid. Vi rör oss allt längre bort från det konkreta och påtagliga.

Pirics projekt är ett exempel på hur ’varaktighet’ kan ta sig uttryck på flera olika sätt inom ett och samma projekt. Varje gång verket reaktiveras varar det i fyra timmar – oftast upprepas det under de kommande dagarna – men som en del av statens konstsamling kan det reaktiveras ett obegränsat antal gånger.

Katie Paterson

Katie Paterson, ”Future Library”, Oslo, 2014–2114.

Slutligen vill jag saga några ord om Katie Patersons poetiska projekt ”Future Library” som hon skapat på uppdrag av staden Oslo.

2014 såg Paterson till att tusentals granar planterades i Nordmarka, en skog norr om Oslo. Träden kommer att få växa i hundra år, efter det ska de huggas ner och göra om till papper som ska bli till sidor i en antologi. Vartenda år, mellan 2014 och 2114 kommer en författare att skriva en text som varken kommer att läsas eller publiceras förrän perioden på hundra år är över. De författare som hittills har accepterat inbjudan om att delta är Margaret Atwood, David Mitchell, Sjón och Elif Shafak.

Konstnären talar om sitt verk som något som lever och andas, det är ett organiskt konstverk som kommer att utvecklas i hundra år. ”Jag föreställer mig trädens ringar som kapitel i en bok. De oskrivna orden, år för år, som kommer till liv och materialiseras. Besökarna upplevelse när de befinner sig i skogen kommer också att förändras under åren, medvetna om att trädens långsamma tillväxt även innehåller författarnas idéer som en osedd energi”, säger Katie Paterson.

De olästa manusen och sedermera de tryckta böckerna kommer förvaras i ett speciellt rum, högst upp i Oslos nybyggda stadsbibliotek.

Tidsramen för ”Future Library” överstiger en människas förväntade livslängd men är ändå inte så långt bort att det känns helt bortkopplad från nuet.  Den får oss att tänka i ett längre perspektiv, att föreställa oss hur livet kommer te sig för kommande generationer och att inse att vi är väldigt delaktiga i hur deras upplevelse av världen kommer att bli baserat på vad vi väljer att göra i nuet.

Hur våra handlingar kommer uppfattas eller kunna användas i framtiden är förstås omöjligt att sia om. Ett talande exempel är skogsplanteringen i Sverige på 1830-talet som var en direkt reaktion på Napoleonkrigen. Man planterade 300 000 ekar för att garantera att vi i framtiden skulle ha tillräckligt med virke för att kunna bygga krigsskepp. När träden väl var redo att avverkas på 1970-talet hade krigsskepp för länge sedan slutat tillverkas av trä.

Hur läget kommer se ut för den tryckta pappersboken år 2124 när Katie Paterson verk färdigställs är omöjligt att sia om, vi får helt enkelt vänta och se.